KJmetoden

KJmetoden, även kallad Kawakita Jiro-metoden, är en arbetsprocess där ett stort antal idéer, observationer eller problem samlas och sorteras efter affinitet i kluster. Genom att lägga upp kort på en vägg eller ett bord grupperas de efter gemensamma drag utan omfattande inledande diskussion. Resultatet blir ett antal kluster som speglar relationer och underliggande teman, vilka sedan sammanställs och diskuteras för att få fram insikter och prioriteringar.

Historiskt utvecklades metoden av den japanske forskaren Jiro Kawakita efter andra världskriget och har sedan dess blivit en etablerad teknik inom kvalitetsarbete, produktutveckling, designforskning och workshoparbete. I västerländska sammanhang kallas processen ofta affinity diagram eller KJ-diagram, och den används för att avväga komplexa samband och identifiera centrala problem.

Metodens steg varierar något, men kärnan består vanligtvis av: 1) insamling av idéer eller observationer; 2) oberoende generering av indata av deltagarna; 3) placering och gruppering av korten baserat på affinitet; 4) namngivning eller rubriksättning av varje kluster; 5) konstruktion av ett övergripande diagram som visar klusterrelationer; 6) gemensam granskning, diskussion och i många fall prioritering eller beslut.

Användningsområden inkluderar behovs- och kravanalys, användarcentrerad produktutveckling, tjänstedesign, forskning och workshopledning. Fördelar är att metoden är inkluderande, stärker förståelsen för mönster i kvalitativ data och kräver relativt lite utrustning. Begränsningar inkluderar att den är tidskrävande, kräver skicklig facilitering och att resultaten är kvalitativa snarare än kvantitativa.