Jordförbindningar

Jordförbindningar är elektriska ledningar eller anslutningar som kopplar delar av en anläggning till jordens elektriska potential. Syftet är att ge en låg impedansväg för felströmmar och därigenom öka säkerheten samt skydda utrustning. Genom en väl utformad jordförbindning sänks riskerna för elektriska stötar, bränder och skadliga potentialskillnader mellan olika metalliska delar i byggnaden.

Huvudprincipen är att skapa en stabil referenspunkt i byggnaden och ge kontinuitet mellan skyddsjordade delar såsom metalldelar, apparater och byggnadens jordnät. Jordförbindningar används också för equipotential bonding mellan olika ledande delar för att minska touch-spänningar och elektromagnetiska störningar.

Jordförbindningar består av olika delar: jordelektroder som nedgrävs i marken (t.ex. stavar eller plattor), jordnät i byggnaden och ledningar som kopplar samman skyddsjord och ibland funktionell jord till metalliska delar. Skyddsjord kallas ofta skyddsjordledning (PE) och ska ge snabb avledning vid fel. Funktionell jord används i vissa system för EMC och störningsminimering men är inte avsedd för skydd mot elstötar.

Riktlinjer och byggnormer styr hur jordförbindningar ska utföras. De följer internationella standarder (t.ex. EN 60364-familjen) och nationella regler i varje land, ofta integrerade i svenska elsäkerhets- eller byggnormer. Underhåll och kontroll av jordningens kontinuitet och jordmotstånd bör dokumenteras och genomföras regelbundet för att säkerställa långsiktig säkerhet och funktion.