Isolationsresistans

Isolationsresistans, ofta kallad isoleringsresistans eller isolationsmotstånd, är det elektriska motstånd som uppstår i ett isolerande material mellan två ledande delar eller mellan en ledare och jord. En hög isolationsresistans indikerar att isoleringen fungerar väl och begränsar oönskade läckströmmar, medan en låg resistans kan tyda på försämring, fukt eller kontaminering. I praktiken mäts isolationsresistansen med en DC-mätare, ofta kallad megohmmeter eller Megger.

Mätningen utförs vanligtvis när utrustningen är avstängd och urladdad. Man applicerar en konstant DC-spänning, vanligtvis cirka 500 till 1000 volt för lågspänningsutrustning och högre spänningar för kraftutrustning. Spänningen väljs enligt utrustningens klass och standarder. Mätningen pågår vanligtvis 1–5 minuter och resultatet anges i ohm eller megohm. Vidare kan man skilja mellan bulkresistans i materialet och ytlekkasresistans som kan påverkas av ytor och kondensation.

Betydelsen av isolationsresistans är att ge en indikation på isoleringens tillstånd och därmed risknivån för elektriska fel och säkerhetshot. En stabil och hög isolationsresistans över tid är tecken på god kvalitet, medan plötsliga neddragningar eller mycket låga värden kan signalera fukt, skada eller föroreningar. Resistansvärden tolkas i sammanhang med utrustningens spänning, miljöförhållanden och relevanta standarder.

Faktorer som påverkar isolationsresistansen inkluderar temperatur, fukt, damm och smuts, ålder, mekanisk påverkan samt kondensation. Isolationsresistans används vid nyinstallation, före och efter reparation och som del av regelbundet underhåll för att bedöma risker och planera åtgärder. Standarder från IEC/EN och andra internationella normer anger metoder, mål och tolkningar för olika utrustningar.