Interferonsignalering

Interferonsignalering är den cellulära kommunikation som aktiveras när interferoner frisätts som svar på virusinfektioner eller andra immunstimuli. Interferonerna verkar genom att binda till sina receptorer på cellers yta och därigenom starta signalvägar som förstärker cellens antivirala försvar och modulerar immunsystemet. Det finns tre huvudtyper av interferoner: typ I (t.ex. IFN-α och IFN-β), typ II (IFN-γ) och typ III (IFN-λ). Typ I och III främjar en antiviral status i celler, medan typ II i högre grad driver immunaktivering och Th1-responser. Produktion av interferoner sker framför allt i obränn av virusinvasion och i plasmacytoida dendriteriska celler, men många celltyper kan bidra.

Signaleringsvägarna skiljer sig något mellan typerna. Typ I och typ III interferoner signalerar via JAK1 och TYK2, fosforylerar STAT1 och STAT2 och bildar ISGF3-komplexet (STAT1–STAT2–IRF9) som translocerar till kärnan och inducerar uttryck av interferonstimulerade gener (ISG). Dessa gener kodar för antivirala proteiner som PKR, OAS och MX-relaterade faktorer. Typ II interferon signalerar via JAK1 och JAK2 och bildar STAT1-homodimerer som binder GAS-element i målgenom och aktiverar en något annan uppsättning gener.

Funktioner och klinisk betydelse inkluderar upprätthållande av antiviral försvar, reglering av celltillväxt och immunrespons, ökad MHC klass I-uttryck och förbättrad antigenpresentation. Interferon-signalering påverkar NK-cellaktivitet, makrofagfunktion och vissa vägar mot Th1-responser. Vissa interferonpreparat används som läkemedel vid bland annat virusinfektioner och vissa cancerformler, men behandlingen kan ge biverkningar som influensaliknande symtom och trötthet. Fortsatt forskning undersöker nya användningsområden och optimerade behandlingar.