Industriändamål

Industriändamål är en beteckning i svensk stadsplanering som anger att mark eller byggnader får användas för industriell verksamhet. Begreppet används inom kommunernas översiktsplaner och detaljplaner och regleras i Plan- och bygglagen samt i miljö- och säkerhetslagstiftning. Syftet är att samordna markanvändning så att industriverksamhet får plats samtidigt som buller, utsläpp, trafik och andra miljö- och hälsorisker begränsas.

Inom industriändamål ryms vanligtvis verksamheter som produktion, bearbetning, lagerhållning, distribution, reparation och underhåll av varor. Andra funktioner som ofta är tillåtna i begränsad omfattning är kontor, service, utbildning eller kafeterior som stödverksamhet för den industriella användningen. Vid planeringen uppmärksammas ofta närhet till infrastruktur som vägar, järnväg, hamn, energi- och vattenförsörjning samt tillräckliga skyddsavstånd till bostadsområden.

Reglerna för industriändamål regleras bland annat för hur verksamheten får påverka omgivningen. Det kan gälla buller, vibrationer, avfallshantering, luftföroreningar, kemikaliehantering och trafikutveckling. Vid större eller miljöstridiga projekt krävs ofta miljökonsekvensbeskrivningar och tillstånd enligt miljöbalken samt samråd med berörda parter.

Planeringsprocessen styr hur industriorienterad mark kan omvandlas eller uppgraderas till industriändamål, och förändringar kräver normalt formella beslut i kommunal planering. Industriändamål står i kontrast till andra ändamål som bostäder, kommersiell verksamhet eller blandad användning. Exempel på industriområden är lätt industri, logistik- och lagerområden samt små och medelstora produktionsanläggningar.