Illösliga

Illösliga är inom kemin ett begrepp som beskriver ämnen som inte löser sig i ett visst lösningsmedel, oftast vatten, till någon mätbar omfattning vid en given temperatur. Begreppet används särskilt för ämnen med mycket låg löslighet eller där upplösningen ligger långt till vänster i jämviktsbilden mellan fast fas och upplöst form. Det finns ingen absolut gräns, och illöslighet kan vara beroende av temperatur och andra förhållanden.

Löslighet och löslighetsprodukten spelar en central roll. För sparsmåligt lösliga salter beskrivs samspelet av upplösning med en löslighetsprodukt, Ksp, vilket anger hur mycket av ämnet som kan finnas i lösning innan fällning sker. Illösliga ämnen kan ofta lösas lite om förhållandena ändras kraftigt, men under normala förhållanden är deras löslighet extremt låg.

Faktorer som påverkar illöslighet inkluderar:

- Temperatur: hos många fasta ämnen ökar lösligheten med temperatur, men undantag finns.

- Lösningsmedel och polaritet: polära lösningsmedel löser ofta polära ämnen bättre än opolära.

- pH och kemisk komplexbildning: vissa salter blir mer eller mindre lösliga beroende på hydrolysering, ombildning till komplexer eller närvaro av gemensamma joner.

- Närvaro av gemensamma joner och föreningar som formar komplexer kan öka eller minska lösligheten.

Exempel som ofta nämns som illösliga i vatten vid 25°C är CaCO3, BaSO4 och AgCl. Silika (SiO2) är också mycket svår att lösa i vatten. Begreppet används inom miljövetenskap, läkemedelsformulering och analytisk kemi.

Praktiskt betyder illöslighet att föremålet kan lösa sig långsamt eller inte alls, vilket påverkar reaktioner, utfällningar och transport i miljön.