IPadresseringen

IP-adressering är processen att tilldela numeriska adresser till enheter i ett nätverk så att de kan kommunicera över IP-baserade nätverk, särskilt Internet. Adresssystemet gör det möjligt att identifiera och lokalisera enheter och att dirigera datapaket mellan nätverk.

Det finns två huvudversioner: IPv4 och IPv6. IPv4 använder 32-bitars adresser och skrivs i decimalform som fyra oktetter (t.ex. 192.168.0.1), men utrymmet är i praktiken begränsat. IPv6 använder 128-bitars adresser skrivna i hexadecimal notation där varje grupp består av fyra hexsiffror och grupperna separeras med kolon (t.ex. 2001:0db8:85a3:0000:0000:8a2e:0370:7334).

Adressutrymmet kan vara publikt eller privat. IPv4 privata adresser används inom lokala nätverk och når normalt inte Internet direkt. Exempel på privata IPv4-områden är 10.0.0.0/8, 172.16.0.0/12 och 192.168.0.0/16. IPv6 har privata eller lokala adresser kallade unika lokala adresser i fc00::/7, men den övergripande trenden är fortsatt användning av globalt routbar adressering när det är möjligt.

Tilldelning och hantering: Enheter får ofta sin IP-adress automatiskt via DHCP eller konfigureras manuellt som statisk. För att spara offentliga adresser används NAT (Network Address Translation), vilket översätter privata adresser till en eller flera offentliga.

Ruttning och nätverksdesign: IP-adressering används av routrar för att bestämma vägen datapaket tar mellan nätverk. Subnätning genom CIDR-prefix (till exempel 192.168.1.0/24) delar upp nätverk i mindre delar och underlättar ruttning och adressplanering.

Historia och anpassning: IPv4 utvecklades under 1980-talet. IPv6 utvecklades senare för att möta växande antal enheter och större adressutrymme. Övergången sker ofta genom dual stack eller tunnelingstekniker.