Härledningen

Härledningen, ofta benämnd derivation i svensk språkvetenskap, är processen att bilda nya ord eller grammatiska former genom att lägga till avledningsmorfem till en basstam. Den skiljer sig från böjning, som endast anpassar ordet till grammatiska former utan att förändra ordets kärnbetydelse eller ordklass.

Vanliga vägar är affixation: suffixer och i viss mån prefixer som tillkommer basen. Genom suffixer bildas ofta ord med ny ordklass eller ny betydelse. Exempel på vanliga härledningar är läsning (läsa + -ning), snabbhet (snabb + -het) och vänlighet (vänlig + -het). Andra exempel är arbetare (arbeta + -are), användare (använda + -are) och skapelse (skap + -else). I svenska används oftast suffixer för härledning; prefixer förekommer men är mindre produktiva i modern svenska.

Förhållandet till andra ordbildningsprocesser är centralt. Härledning innebär ofta förändring av ordklass och betydelse, till skillnad från böjning som bara ändrar grammatiska former. Vissa härledningar är mycket vanliga och produktiva i dagens språk, medan andra är historiska eller lexikala och används mer begränsat.

Användning och betydelse inom forskning är att analysera hur ord bildas, hur betydelser utvecklas och hur språket förändras över tid. Begreppet är centralt för studier av svenska ordskapande och lexikons struktur, och används för att kartlägga relationer mellan ord och deras ursprung genom olika derivationsmorfem.