härledningar

Härledningar är en central mekanism i svensk ordbildning. I lingvistik avser termen härledning processen att bilda nya ord genom att lägga till affix till ett stamord eller genom mindre förändringar i stammen, ofta för att skapa ny betydelse eller en ny ordklass. Detta skiljer sig från sammansättning, där man sätter ihop två fristående ord till ett nytt ord.

Exempel på härledningar är vanliga i det svenska vokabuläret. Frihet bildas från adjektivet fri med suffixet -het. Hastighet bildas från adjektivet hastig med samma suffix. Sanning bildas från adjektivet sann med -ing. Lärare bildas från verbet lära med suffixet -are. Vänskap bildas från substantivet vän med suffixet -skap.

Vanliga härledningssuffixer är -het, -ning, -are, -skap samt -bar. Exempel: frihet, hastighet, sanning, lärare, vänskap, ätbar. Prefix används också i härledning, till exempel miss- i missförstånd eller åter- i återupptäcka. Dessa affix kan skapa nya ord med bevarad eller förändrad betydelse, men oftast bibehålls huvudstammen i formens kärna.

Produktion och användning står i centrum för förståelsen av härledning. Härledningar kan ändra ordklass eller nyansera betydelsen. Vissa affix är mycket produktiva i svenskan, andra är mer begränsade och blir ganska fasta ord i vardagsspråket. Nya härledningar uppstår ofta i samtida språkbruk genom lån eller fackspråkliga termer och kan långsamt bli standardord i ordförrådet.

Relationen till andra bildningsformer är viktig: härledning står i kontrast till sammansättning, och båda bidrar till språkets utveckling och flexibilitet.