Huvudformen

Huvudformen är ett begrepp inom fysisk antropologi som beskriver formen på människans skalle, särskilt förhållandet mellan skallebredd och skallelängd. Begreppet används i huvudsak för att beskriva variationer i skalletyp mellan individer och populationer och har historiskt varit en del av klassificeringar av människors utseende. För att beskriva huvudformen används cephalisk index (CI), som beräknas som skallebredd dividerad med skallelängd och multiplicerad med 100. Bredden mäts mellan de bredaste punkterna på biparietalregionen och längden från bakre skallbasen till den främsta panntoppen.

Baserat CI-tal beskrivs vanligen som dolichocefal, mesocefal eller brachycefal. Dolichocefal (långt och smalt huvud) har vanligtvis ett lägre CI, brachycefal (kort och brett huvud) ett högre CI, och mesocefal motsvarar ett medelvärde mellan dessa. Gränserna varierar mellan studier och fragor av population, men cirka under 75–76 innebär dolichocefali, mellan ungefär 75–85 mesocefal och över 85 brachycefali. Dessa begrepp används ofta inom arkelogisk och forensisk kontext för att beskriva skalleformer, inte som medicinska eller biologiska värden om individers värderingar eller ursprung.

Användningen av huvudformen som universell indikator på ras eller intelligens har kritiserats; variationen är stor inomPopulationer och över tid, och hyllan av former bör förstås som en beskrivande egenskap snarare än ett fast biologiskt mått. I modern forskning används huvudformen som ett informativt mått i kombination med other data, och tolkningar bör göras försiktigt.