HIVproteashämmare

Hivproteashämmare är en klass av antiretrovirala läkemedel som hämmar hiv-proteasen, ett enzym som behövs för att virala polyproteiner ska klippas i funktionella proteiner. Genom att blockera proteolysen förhindras att nya vironer mogna och blir infektiösa. Läkemedlen används inom kombinationsterapi (ART) för att behandla HIV-1-infektion och sänka viral belastning över tid.

Proteashämmarena verkar som substrat-mimetiska föreningar som binder till HIV-1-proteasens aktiva site och hämmar klyvningen av Gag-Pol-polyproteinet. Resultatet är icke-mogna vironer med nedsatt infektiösitet, vilket minskar virusets förmåga att spridas i kroppen.

De används normalt tillsammans med nukleosid-analoger (NRTIs) i en bakgrundsregim och kan ges i boostedregimer där en låg dos av ritonavir eller cobicistat används för att öka proteashämmarens plasmakoncentration. Exempel på proteashämmare är saquinavir, lopinavir, atazanavir, darunavir, indinavir, nelfinavir, fosamprenavir och tipranavir; ritonavir används ofta som booster men räknas ändå som en proteashämmare i viss dokumentation.

Läkemedlen metaboliseras huvudsakligen i levern via CYP3A4 och har ofta betydande läkemedelsinteraktioner. Biverkningar kan inkludera mag-tarmbesvär, aptitlöshet, fettförändringar i kroppen, insulinresistens och förändringar i lipidnivåer samt hepatotoxicitet eller hudutslagenhet. Resistens kan utvecklas genom mutationer i protease-genen och tenderar att ge korsresistens inom klassen.

I behandlingspraxis har rollen för proteashämmare förändrats över tid; med ökade alternativ och bättre tolerabilitet inom andra klasser används de ofta i boostedregimer eller som alternativ i särskilda fall, inklusive vissa salvage-regimer.