Gammakuvaus

Gammakuvaus on kärntekniska avbildningstekniker som visualiserar fördelningen av gammaemitterande radiopharmaka i kroppen. En gamma-kamera fångar gammastrålar som radiosubstansen avger och omvandlar dem till två- eller tredimensionella bilder som speglar fysiologiska funktioner snarare än anatomiska strukturer.

Proceduren börjar vanligtvis med att radiotracern administreras, oftast intravenöst. Den emitterande isotopen har egenskaper som gör den lämplig för avbildning, exempelvis en lämplig halveringstid och energieprofil. Patienten placeras under gammakameran, som med hjälp av ett kollimator filtrerar fotonerna och avgör deras riktning. Bilder kan tas som plana bilder eller som tomografiska bilder (SPECT) som möjliggör tredimensionell återkonstruktion. I klinisk practice kombineras ofta gamma-kameran med CT för anatomisk referens och bättre bildtolkning.

Vanliga radiotracers inkluderar technetium-99m-laddade föreningar som MDP för skelettavbildning och sestamibi för hjärtperfusionsstudier, samt jod-123 för sköldkörtelundersökningar och jod-131 för behandling. Andra isotoper används för särskilda undersökningar, till exempel indium-111 eller thallium-201. Användningsområden omfattar ben- och metastasutredningar, sköldkörtelfunktionsbedömningar, hjärtats blodflöde och perfusion, njur- och leverfunktion samt sentinel node-avbildning vid cancer.

Fördelar och begränsningar: Gammakuvaus ger funktionell information med relativt låg strålningsdosing och är icke-invasiv. Jämfört med CT eller MRI har den lägre rumslig upplösning och begränsad anatomisk detalj. Bildkvaliteten påverkas av patientens rörelse, kroppsstorlek och radiotracerens egenskaper; tolkning kräver specialisering inom kärnteknisk medicin.