Förlamning

Förlamning innebär oförmåga att röra en kroppsdels muskler eller avsevärt nedsatt motorisk funktion. Den kan vara partiell eller fullständig och drabba en enskild kroppsdel eller större delar av kroppen. Orsaker är ofta skador eller störningar i nervsystemet eller i musklerna som reglerar rörelse.

Vanliga orsaker är stroke, traumatiska skador på ryggmärg eller hjärna, samt långvariga tillstånd som neuropati, multipel skleros eller diabetesrelaterad neuropati. Andra orsaker inkluderar Guillain-Barré-syndrom, tumörer, infektioner i centrala eller perifera nervsystemet samt exponering för gifter eller toxiner. Förlamning klassificeras ofta efter berörda kroppsdelar: monoplegi (en lem), hemiplegi (hälften av kroppen), paraplegi (två underkroppar) eller tetraplegi (alla fyra extremiteter).

Diagnostik grundar sig på neurologisk undersökning och bilddiagnostik som CT eller MRI. Vid misstanke om perifer nervpåverkan används elektromyografi (EMG) och nervledningshastighet. Vid utredning kan laboratorier, ryggmärgsprov eller särskilda tester avhjälpa orsaken.

Behandlingen är orsaksspecifik och kan inkludera akuta åtgärder, smärtlindring, fysioterapi och arbetsterapi. Vid autoimmuna eller inflammatoriska tillstånd används immunterapi som IVIG eller plasmapheres. I vissa fall krävs kirurgi eller användning av hjälpmedel och anpassningar i vardagen.

Prognosen varierar mycket beroende på orsak, skadans omfattning och snabbheten i behandlingen. Vissa återfår funktion helt eller delvis, andra får kvarstående funktionsnedsättningar. Förebyggande åtgärder fokuserar på riskfaktorernas kontroll, snabb behandling vid stroke och infektioner samt regelbunden rehabilitering.