Förankringsdelen

Förankringsdelen är den del av en fästanordning som överför belastningar från den anslutna komponenten till det bärande underlaget. Den fungerar som kopplingspunkt mellan konstruktionen och underlaget och ska motstå drag-, skjuv- och ibland momentlaster samtidigt som den förhindrar oönskade rörelser. Förankringsdelen kan ingå i olika system och finns i byggnadstekniska, industriella och maskintekniska applikationer.

Vanliga typer av förankringar inkluderar mekaniska förankringar, såsom expansions- och kilankare, samt kemiska eller adhesiva förankringar där ett harts eller cementbaserat bindemedel används för att överföra last till underlaget. Valet av typ beror på underlagets material, lasterna som ska hanteras, tillgång till utrymme samt krav på korrosionsskydd och åldersbeständighet. Vanliga underlag är betong och murverk, men även vissa naturstenar och berg kan utnyttjas under rätt förutsättningar. Komponenter som skruvar, bultar, brickor och ankarhylsor kan ingå i förankringssystemet tillsammans med en eventuell förstärkning eller beläggning.

Design och installation kräver hänsyn till flera faktorer: underlagets styrka och sättning, belastningens storlek och typ (tension, skjuv, dynamik), försänkningens djup, marginaler som kantavstånd och avstånd mellan förankringarna, samt korrosionsskydd och miljöförhållanden. Installationen följs ofta av kontroll av korrekt åtdragning, härdningstid för kemiska ankare och efterinspektion vid färdigställda konstruktioner. Relevanta standarder och tillverkarens installationsanvisningar bör följas för att säkerställa säkerhet och funktion över tid.

Underhåll och inspektion innefattar regelbunden kontroll av fastlåsning, skador och korrosion samt åtgärder vid tecken på försämring eller rörelse i förankringen.