Fältkapacitet

Fältkapacitet är den vattenhalt i en jord som kvarstår efter att gravitationen har dränerat bort överskottet vid fältförhållanden. Den uppnås vanligtvis några dagar efter mättnad, när jorden har dränerats av gravitationen men fortfarande behåller ett betydande vatteninnehåll. Fältkapacitet används som en referens för hur mycket vatten som finns kvar i jordprofilen som inte är fritt dränerbart och som samtidigt är tillgängligt för växter i vissa styrförhållanden.

Definitionen är ofta kopplad till en specifik matric potential, vanligtvis cirka -0,3 till -0,5 bar (ungefär -30 till -50 kPa). Värdena varierar mellan jordarter och jordstrukturer. Generellt har leror och organiskt rika jordar högre fältkapacitet än sandiga jordar; sandar kan ligga i närheten av 0,10–0,15 m3/m3 vid FC, medan leriga jordar ofta ligger på cirka 0,30 m3/m3 eller mer. Dessa variationer återspeglar skillnader i porositet och vanliga vattenbindningsförhållanden.

Relation till andra begrepp: fältkapacitet är grunden för att uppskatta växttillgängligt vatten. Växttillgänglig vattenkapacitet (PAW) definieras som skillnaden mellan fältkapacitet och markens wilting point (punkt av vissnat slutligt vatteninnehåll). Wilting point motsvarar vanligtvis en mycket lägre vattenhalt, ofta vid matrikspotentialer runt -1,5 MPa eller mer negativa värden.

Användning och betydelse: fältkapacitet används i vattenbalansberäkningar, irrigation planning och jord- och växtfysik för att bedöma hur mycket vatten som finns tillgängligt för växter mellan regnperioder och bevattningar. Metoder för att bestämma FC inkluderar gravimetrisk mätning efter saturation och dränering, eller användning av trykmassor och jordfuktmätare som refererar till standardiserade matrikspotentialer.