Fiberegenskaper

Fiberegenskaper, eller egenskaper hos fibrer, avser de fysiska, kemiska och funktionella kännetecken som bestämmer hur en fiber uppför sig i olika tillämpningar. Begreppet omfattar naturliga och syntetiska fibrer samt optiska fibrer och används inom textil-, komposit- och telekommunikationsteknik.

Mekaniska och fysiska egenskaper är centrala för hur fibrer bär belastningar. Viktiga mått är brottstyrka, brottförlängning vid brott och elasticitetsmodul (Youngs modul). Slitstyrka, tålighet mot återhållna belastningar och böjstyvhet är också relevanta, särskilt i textila och kompositbaserade produkter där fiberbundna material används.

Termiska och kemiska egenskaper beskriver hur fiber uppträder vid olika temperaturer och i olika miljöer. Viktiga mått inkluderar smältpunkt eller glastillståndstemperatur (Tg), termisk ledningsförmåga och termisk expansionskoefficient. Kemisk resistens och fuktupptag påverkar livslängd och dimensionsstabilitet. Miljötålighet som pH-stabilitet och reaktivitet med omgivningen kan vara avgörande för vissa applikationer.

Elektriska och optiska egenskaper varierar mellan olika fibertyper. För elektriska fibrer gäller isoleringsegenskaper, dielektrisk styrka och resistivitet. Optiska fibrer kännetecknas av refraktivt index, attenuation, numerisk öppning och bandbredd, vilka påverkar signalöverföring och prestanda i kommunikation och sensortillämpningar.

Mikrostruktur och tillverkning påverkar alla andra egenskaper. Kristallinitet, orientering och fiberdiameter samt ytbehandling och tillsatser spelar stor roll. Egenskaper bedöms med standardiserade tester enligt ISO och ASTM, exempelvis dragprov, termiska analyser och optiska tester.