Förstapersonsberättarperspektiv

Förstapersonsberättarperspektiv, eller första person-narration, är ett berättarperspektiv där en berättare deltar i händelserna och refererar till sig själv i första person, oftast som 'jag' eller ibland 'vi'. Berättelsen upplevs genom berättarens egna medvetande, minnen och Sinnestillstånd, vilket skapar närhet och subjektivitet.

Kännetecken är insyn i berättarens inre liv: tankar, känslor och upplevelser uttrycks direkt. Berättaren kan vara förtrogen eller partisk och speglar sina egna minnen och uppfattningar. Andras inre liv avslöjas ofta endast genom vad berättaren tolkar eller minns.

Användning och variation: första person-narration används ofta i skönlitteratur, memoarer och dagboksanteckningar. Den kan hållas i singular ('jag') eller plural ('vi') och växla mellan presens och imperfekt. Det kan även förekomma starkt inre monolog eller flöde av medvetande.

Styrkor och begränsningar: närhet, psykologisk djup och direkthet i språk. Begränsningen är att all kännedom begränsas till vad berättaren vet, och berättaren kan vara partisk eller opålitlig, medan andra karaktärer framställs uteslutande utifrån berättarens perspektiv.

Betydelse: inom litteratur- och narrativanalys används förstapersonsberättarperspektivet för att undersöka identitetskonstruktion, minne och språkliga val samt hur subjektiva upplevelser formar läsarens tolkning.