Fältlinjerna

Fältlinjerna är imaginära kurvor som används för att visualisera ett vektorfält i rummet. Vid varje punkt följer en fältlinje fältvektorns riktning, och linjernas densitet speglar fältets styrka.

Elektriska fältlinjerna börjar eller slutar vid laddningar: de sträcker sig vanligtvis från positiva till negativa laddningar, och i fria områden kan de gå mot oändligheten. Linjerna korsar inte varandra. En isolerad positiv laddning producerar radiella fältlinjer som utgår från laddningen.

Magnetiska fältlinjerna bildar slutna slingor utan början eller slut. Riktningen följer magnetfältet och linjernas täthet speglar fältstyrkan i området.

Fältlinjerna är inte fysiska vägar utan verktyg för att förstå hur fältet verkar på laddningar och strömförluster. De används i undervisning och i tekniska beräkningar för att få en snabb bild av fältets form. I praktiken beräknas fältet numeriskt och linjerna följer fältet i varje punkt.

Historiskt introducerade Michael Faraday begreppet fältlinjer som ett sätt att få en intuitiv bild av kraftfält. Begreppet lever vidare i modern fysik och teknik som ett standardverktyg för att beskriva elektromagnetiska och gravitationella fält.