Exponeringskanaler

Exponeringskanaler är vägar genom vilka en farlig substans når en mottagare, till exempel en människa eller ett ekosystem. Inom miljö- och hälsoriskbedömning används begreppet för att beskriva hur ett ämne rör sig från sin källa till mottagaren via miljön.

De viktigaste kanalerna är inhalation av förorenad luft eller damm, intag via förorenat vatten eller föda, samt dermal exponering genom huden vid kontakt med kontaminerade ytor, jord eller produkter. Andra vägar är ögonexponering, injektion och, i viss mån, vertikal överföring från moder till foster samt överföring via bröstmjölk. Exponering kan även ske indirekt genom livsmedelskedjan eller via vektorer och bioackumulering i organismer.

Bedömning av exponeringskanaler innebär att identifiera källan, medierna som transporterar ämnet (luft, vatten, mark, livsmedel), exponeringens väg och mottagarens sårbarhet samt beteende. Egenskaper hos ämnet (volatilitet, löslighet, persistens), miljöförhållanden och mänskligt beteende påverkar vilken kanal som är mest relevant. Riskhantering syftar till att minska exponeringen genom att kontrollera källor, avbryta eller modifiera vägarna och skydda mottagare (till exempel förbättrad ventilation, god hygien, substitut av farliga produkter, reglering av exponering). Uppskattningar görs ofta med miljö- och biomonitorering samt modeller som beskriver fate och transport av ämnen.

Exponeringskanaler är centrala i skydd av folkhälsa och miljö, och används för att prioritera åtgärder i riskreducerande arbete.