Exponeringgränser

Exponeringgränser, eller gränsvärden för exponering, är numeriska gränser som beskriver den maximala tillåtna arbetsmiljöexponeringen av en farlig substans eller annan arbetsmiljörisk. De används i riskbedömningar, uppföljning av arbetsmiljön och som stöd för att välja åtgärder som skyddar arbetstagarna mot hälsorisker.

Vanliga typer av gränser är tidsviktade medelvärden (TWA) och korttidsgränser (STEL). TWA anger den genomsnittliga exponeringen över en arbetsdag eller annan schematid, medan STEL anger den högsta exponeringen under en kortare period, ofta 15 minuter. För fysiska faktorer som buller används ofta motsvarande mått i decibel (dB(A)). Gränsvärden kan vara bindande enligt lagstiftning eller vägledande och baseras på vetenskaplig evidens.

Fastställandet och tillämpningen görs av nationella myndigheter och internationella organ. Arbetsgivare är ansvariga för att känna till relevanta gränsvärden, genomföra riskbedömningar, genomföra mätningar och införa tekniska eller organisatoriska åtgärder för att hålla exponeringen under gränserna. När det inte går att uppnå målen, ska ersättande åtgärder såsom personlig skyddsutrustning användas.

Exponering mäts vanligtvis i arbetsluftens koncentration (mg/m3 eller ppm) för kemikalier, eller i ljudnivå i dB(A) för buller och motsvarande gränser för andra fysiska faktorer. Exempel på åtgärder är ventilation, processändringar, underhåll av utrustning, arbetsrotation och utbildning av personal.