Europakonventionsprinciper

Europakonventionsprinciper syftar till de grundläggande reglerna som styr tolkningen och tillämpningen av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Konventionen, antagen av Europarådet och i kraft sedan 1953, utgör en rättighetsram för civila och politiska rättigheter i medlemsstaterna. Den övervakas av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och av nationella domstolar som tolkar och tillämpar konventionen i nationell rätt.

Principerna omfattar flera centrala element. För det första är konventionen ett levande instrument och ska tolkas i takt med samhällets utveckling. För det andra tillämpas en viss flexibel bedömning, ofta kallad marginalen för bedömning, där nationella myndigheter ges utrymme att avgöra hur rättigheterna uppfylls i praktiken. För det tredje måste begränsningar av rättigheter vara proportionerliga och nödvändiga i ett demokratiskt samhälle och förenas med ett legitimt syfte. För det fjärde ska lika behandling och icke-diskriminering gälla vid alla rättighetsutsättningar. Andra viktiga principer är krav på effektiva rättsmedel, subsidiaritetsprincipen och upprätthållandet av rättsstatens principer såsom rättvis rättegång och skyddet för privat- och familjeliv. Vissa rättigheter är absoluta, till exempel förbud mot tortyr och slaveri.

I praktiken leder Europakonventionsprinciperna till att nationella domstolar tolkar och tillämpar lagstiftningen i ljuset av konventionens bestämmelser, och att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna granskar rättighetsutnyttjandet. Domslut kan kräva rättsakter eller lagändringar för att avhjälpa överträdelser och stärka skyddet för individers rättigheter.