Egenförsörjning

Egenförsörjning innebär förmågan att försörja sig själv genom egna resurser, oftast arbete, utbildning och ekonomiska tillgångar, utan att vara beroende av offentligt stöd eller hjälp från andra. Begreppet omfattar inte bara inkomst utan också långsiktig ekonomisk och social delaktighet. Det används inom ekonomisk teori likväl som i sociala och politiska sammanhang.

I svensk offentlig politik används egenförsörjning särskilt i frågor om arbetsförmåga och socialt stöd. Målet är att individer ska sträva efter egenförsörjning genom arbete eller utbildning, och att offentliga insatser i stor utsträckning ska underlätta detta genom aktiva åtgärder, arbetsförmedling och arbetsmarknadsutbildning.

Historiskt kopplas egenförsörjning till övergången från jordbrukssamhälle till industri- och tjänstesamhälle. Under 1900-talet växte samhällens stöd- och omställningssystem fram, men målet om självförsörjning har fortsatt att vara en central strävan inom reformer som syftar till att minska beroendet av bistånd och öka människors arbetsförmåga.

I dagens ekonomi kompletteras egenförsörjning av utbildning, digital kompetens och möjligheter till deltidsarbete eller entreprenörskap. Digitalisering och nya arbetsformer öppnar fler vägar till egenförsörjning men riskerar också att förstärka ojämlikheter om stödinsatserna inte räcker till.

Kritiker menar att begreppet kan framstå som en skuldfråga och att krav på egenförsörjning riskerar att bli orimliga för vissa grupper, såsom långtidsarbetslösa eller personer med funktionsnedsättning eller vård- och omsorgsansvar.