EMCegenskaper

EMCegenskaper betecknar de elektromagnetiska egenskaperna hos elektriska och elektroniska produkter. Begreppet beskriver hur en enhet fungerar i närvaro av elektromagnetiska störningar och hur mycket den själv sprider störningar till omgivningen. Målet med EMC är att säkerställa att produkter inte stör andra system och att de tål de störningar som finns i deras användningsmiljö.

Huvuddelarna inom EMC är emission och immunitet. Emission handlar om hur mycket störningar en enhet avger i form av radiationen samt ledade störningar genom kablar och ledningar. Immunitet avser hur väl produkten tål externa störningar och hur dess funktioner påverkas under tester som simulerar miljöer med smällar, radiovågor, ESD och liknande fenomen. Båda aspekterna bedöms mot standardiserade provningsmetoder för att avgöra produkten är lämplig för marknaden.

Standarder och certifiering är centrala för EMC. Vanliga referenser inkluderar CISPR 22/ EN 55022 och CISPR 32/ EN 55032 för emissionskrav, samt EN 55024 för immunitet. IEC 61000-4-x-serien används för immunitetstester som ESD, EFT/burst, radierad och ledad RF, samt spänningsspikar och överspänningspåverkan. För EU-marknaden krävs ofta överensstämmelse med dessa standarder för CE-märkning och godkännande i olika produktkategorier.

Design och testning är viktiga under produktutvecklingen. För att uppnå goda EMCegenskaper används metoder som korrekt jordning och synlig skärmning, effektiva filter och avkoppling vid ingångar, noggrann PCB-layout, kabelhantverk och separation av olika funktioner. Tidiga EMC-överväganden samt laboratorietester under utvecklingen minskar risken för kostsamma omkonstruktioner senare i livscykeln. EMCegenskaper varierar mellan marknader och produktkategorier och bör definieras tidigt utifrån relevanta krav.