EESlagstiftning

EESlagstiftning, eller EEA-lagstiftning, är den del av Europeiska ekonomiska områdets rättsordning som gör EU:s inre marknadslagar tillämpliga i EES-ländernas rättsordningar. EES-lagstiftningen omfattar de regelsystem som reglerar ömsesidiga friheter för varor, tjänster, personer och kapital samt ofta konkurrens- och statsstödspolitik inom EEA. Syftet är att skapa ett gemensamt, fungerande inre marknad över medlemsstaternas gränser i både EU-länder och de tre EFTA-länderna Norge, Island och Liechtenstein.

Hur EES-lagstiftningen fungerar: EU-lagar blir EES-lag genom beslut i EEA:s gemensamma organ, såsom EEA Joint Committee. Det finns två huvudsakliga typer av akter: regler (forordningar) som är direkta och gäller utan transposition i varje land, samt direktiv som kräver nationell lagstiftning för att uppfylla målen. Nya EU-akter anpassas till EES genom sådana beslut, vilket gör att Europas ekonomiska område följer enhetliga regler även utanför EU:s egna medlemsstater.

Omfattning och begränsningar: EES-lagstiftningen täcker de flesta EU:s interna marknadsregler inom områdena varor, tjänster, personer och kapital samt kopplade regler om konkurrens och statsstöd. Den omfattar dock inte vissa politikområden, bland annat den gemensamma jordbrukspolitiken, fiske och stora delar av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, samt delar av skatte- och valuta-politiken.

Institutioner och tillsyn: EFTA:s övervakningsorgan ESA (EFTA Surveillance Authority) övervakar efterlevnaden av EES-lagstiftningen i EFTA-länderna. Tvister kan hanteras av EFTA-domstolen. EU:s domstolssamarbete har också en roll i tolkningen av EES-rätten, särskilt när EU-lagstiftning och EES-lagstiftning är i spel i medlemsstaterna.

Historik och medlemskap: EES-lagstiftningen grundas i EES-avtalet, som trädde i kraft 1994 och inkluderade EU:s medlemsländer samt Norge, Island och Liechtenstein. Avtalet syftar till att bevara de fyra friheterna och det gemensamma regelverket över hela EEA.