Dräktighetsdiagnos

Dräktighetsdiagnos är processen att avgöra om en individ är gravid samt att bedöma graviditetens varaktighet och utveckling. Termen används inom både mänsklig obstetrik och veterinärmedicin och omfattar kliniska bedömningar, laborativ testing och bilddiagnostik.

Metoder och tekniker inom dräktighetsdiagnos innefattar flera olika tillvägagångssätt. Kliniska tecken kan indikera graviditet, exempelvis utebliven menstruation hos människor eller beteendeförändringar hos djur. Laboratorietester mäter graviditetsmarkörer som hCG i urin eller blod hos människor. I djur används andra hormonella markörer som relaxin hos hundar eller graviditetsassocierade proteiner (PAGs) hos idisslare. Ultraljud är en av de vanligaste metoderna för att bekräfta graviditet och för att uppskatta gestationsålder och fostervitalitet. Röntgen- eller palpationsundersökningar kan också användas i vissa fall.

Tidsfaktorer och noggrannhet varierar mellan arter. Hos människor kan hCG börja avspegla sig i blodet och urinen cirka en vecka eller två efter befruktning och bekräftas med ultraljud omkring 4–6 veckor gestation. Hos djur är tidpunkterna artberoende: ultraljud används ofta flera veckor efter parning eller insemination för bekräftelse och placering av fosterdatum. Testernas upplösning påverkas av graviditetens längd, testets känslighet och eventuella mediciner eller patologier.

Begränsningar och felkällor kan uppstå vid mycket tidig graviditet, vid användning av vissa läkemedel eller vid missfall. Ultraljud kan vara mindre tillförlitligt vid obesitas eller låga fosterdensiteter i tidiga skeden. Dräktighetsdiagnos är central för planering av vård, näring, medicinska beslut och rådgivning i både human och veterinär vård samt i avelsarbete.

---