Drivlinaeffektivitet

Drivlinaeffektivitet är ett mått på hur effektivt en fordons drivlina omvandlar tillförd energi till rörelseenergi vid hjulen. Begreppet omfattar energiförluster i motor eller energikälla, växellåda och andra transmissionskomponenter, differentialer, drivaxlar och däck, samt de mekaniska och termiska förluster som uppstår när kraft överförs till fordonets hjul.

Mätning och definition: Effektiviteten beskrivs ofta som förhållandet mellan den energi som når hjulen och den energi som tillförs energikällan. För eldrivna fordon används batteriet som ingång och hjulen som utgång; för fordon med förbränningsmotor räknas energiinflödet från bränsle till hjulen, inklusive motor, transmission och differential.

Värden och jämförelser: Eldrivna drivlinor är generellt mest effektiva, ofta i intervallet cirka 85–95 procent från batteri till hjul, beroende på motor- och transmissionsdesign. Fordon med förbränningsmotorer har ofta lägre total drivlinaeffektivitet, ungefär 20–30 procent under typiska körförhållanden, även om toppvärden kan vara högre i vissa konfigurationer. Hybrid- och plug-in-hybriddrivlinor kan uppnå högre övergripande effektivitet när eldrivning används, men resultaten varierar mycket med körsätt och batteristatus.

Faktorer och förbättringar: Drivlinaeffektiviteten påverkas av hastighet, belastning, växelläge, temperatur, däck och mekaniska friktioner. Förbättringar kan uppnås genom lättare material, lågfriktionsväxellådor och differentialer, mer effektiva elmotorer samt regenerativ bromsning som återför energi till energikällan.

Användning: Drivlinaeffektivitet är central vid utveckling av kraftsystem och bedömning av fordonets energieffektivitet, kostnader och utsläpp. Den påverkas av teknikutveckling, drivlinearkitektur och underhåll.