Djuphavsgrav

Djuphavsgrav är långsträckta, smala nedsläntor i havsbottnen som bildas där en oceanisk tektonisk platta subduceras under en annan. Dessa gravar utgör de djupaste delarna av världshaven och följer ofta subduktionszoner vid kontinental- och ögränser. Djupet varierar vanligtvis mellan cirka 6 000 och 11 000 meter, och det djupaste kända läget finns i Marianatrenden i västra Stillahavet, där Challenger Deep uppskattas till cirka 10 970 meter.

Formation och geologi: När en oceanisk platta subduceras bildas en nedåtböjning som skapar gravens dalsänka. Sediment från erosion och undervattens processer samlas i bottnarna. Gravarnas väggar och sidor är ofta kopplade till vulkanisk aktivitet och concomiterande bergskedjor och vulkaniska bågar i omgivningen.

Miljö och liv: Djuphavsgravens bottnar utsätts för extremt tryck, låga temperaturer och begränsad näring. Livsformerna är ofta specialiserade och lever vid hydrotermiska ventiler eller i näringsrika sediment, där organismer utnyttjar kemisk energi i stället för solljus.

Betydelse och utforskning: Gravarna är viktiga för förståelsen av tektonik och geologi och kan vara platser för megajordbävningar och tsunamier i subduktionszoner. Forskning sker med ROV:er, djuphavsdykare och fjärrstyrda plattformar. Exempel på välkända djuphavsgravar är Mariana Trench, Tonga Trench och Peru-Chile Trench.