Direktutsläpp

Direktutsläpp är de växthusgasutsläpp som uppstår från källor som ägs eller kontrolleras av den som redovisar. I internationell klimatredovisning motsvarar dessa vanligtvis Scope 1 enligt GHG-protokollet. Utsläppen redovisas oftast i kol- dioxide equivalent (CO2e) och omfattar koldioxid (CO2), metan (CH4), lust nitrous oxide (N2O) samt, i vissa processer, fluorerade gaser.

Källorna till direkta utsläpp delas vanligtvis in i flera kategorier: stationär förbränning i företagets anläggningar (t.ex. pannor och ugnar), mobil förbrukning i form av fordon som ägs eller hyrs av företaget, samt processutsläpp från tillverkningsprocesser där kemiska reaktioner frisätter växthusgaser. Flyktiga utsläpp från utrustning och infrastruktur, som läckage av kylarmedel eller naturgas, kan också ingå i direkta utsläpp. Utsläppen kan vara från olika sektorer som industri, energi och transport.

Direktutsläpp används ofta som bas för företagets klimatmål och åtgärder eftersom de ligger nära organisationens egna beslut och kontroll. Detta står i kontrast till indirekta utsläpp (vanligtvis Scope 2, till exempel köpt el och uppvärmning) och andra indirekta utsläpp i leverantörskedjan (Scope 3).

Åtgärder för att minska direkta utsläpp inkluderar energieffektivisering, övergång till lägre utsläpp eller förnybara bränslen, elektrifiering av fordonsflottan, förbättrade processer samt möjligheter till utsläppsåtervinning och fångst där det fungerar tekniskt och ekonomiskt. Datakvalitet och fullständig inventering av flyktiga och vissa processutsläpp utgör ofta utmaningar i redovisningen.