Derivationsbildning

Derivationsbildning är en central del av ordbildningen i ett språk och avser processen att bilda nya ord genom derivation, det vill säga genom att lägga till morfem till en stam utan att enbart böja ordet. Genom derivation kan betydelsen förändras och ordklassen ofta ändras, till exempel från substantiv till adjektiv eller från verb till substantiv.

De viktigaste mekanismerna är affixationer: prefixering och suffixering. Prefix kan ge motsats eller ny bemärkelse, som i svenska olycklig där o- fungerar som negation jämfört med lycka. Suffixer används för att bilda nya ord med förändrad ordklass eller betydelse, till exempel vänlig från vän (genom suffixet -lig) och vänlighet från vänlig genom suffixet -het. En annan vanlig väg är nominalisering eller adjektivisering med suffix som -ning eller -het, som i måla → målning eller vänlig → vänlighet.

Konversion eller zero-derivation är när ett ord får ny grammatik funktion utan att tillägg av morfem, till exempel ett verb som används som substantiv trots att formen inte ändras markant. Derivationsbildning kan också innefatta avledningar från lånord eller historiska morfem som växt fram över tid.

Funktion och produktivitet: Derivation gör det möjligt att skapa många nya ord ur befintliga rötter och därmed utöka vokabulären med relativt små resurser. Produktiviteten varierar mellan språk och tidsperioder; vissa affix-suffixer är mycket produktiva och bildar nya ord lätt, medan andra är begränsade eller historiskt etablerade.

Översikt: Derivationsbildning står i tät relation till andra ordbildningsprocesser, särskilt affixation och konversion, och spelar en viktig roll i lexikal utveckling, semantisk nyansering och grammatisk klassförändring.