DVTutvärdering

DVTutvärdering är den kliniska processen för att bedöma misstänkt djup ventrombos (DVT) och avgöra om ytterligare undersökningar eller behandling behövs. Utvärderingen inleds med en fokuserad anamnes och undersökning där man söker tecken på unilateral benödem, vadsmärta i vaden, ömhet, rodnad och värme samt riskfaktorer som nyligen kirurgi eller immobilisering, cancersjukdom, graviditet, hormonell behandling, tidigare venösa trombossar och rökning.

Riskbedömning används för att fastställa sannolikheten för DVT och delas ofta in i låg, måttlig eller hög sannolikhet enligt kliniska riktlinjer. En låg sannolikhet kan följas upp med D-dimer för att utesluta DVT; hög sannolikhet leder ofta direkt till bilddiagnostik. D-dimer är mycket känsligt men mindre specifikt och kan förhöjas av många orsaker.

Bilddiagnostik är central i utvärderingen. Könsbildande kompressionsduplex-ultraljud är förstahandsvalet vid misstänkt DVT. Venografi används sällan idag. I vissa fall kan CT-venografi eller MR-venografi övervägas, exempelvis vid misstanke om armvenös DVT eller när ultraljud inte ger tydligt resultat.

Utfallet av DVT-utvärderingen styr behandlingsbeslut, inklusive antikoagulationsbehandlingens inledning och varaktighet samt hantering av riskfaktorer och blödningsrisk. Uppföljning används för att bedöma symptomutveckling och förebygga posttrombotiskt syndrom. I speciella grupper som graviditet, cancer eller njurinsufficiens krävs individualiserad metod och uppföljning. Differentialdiagnoser inkluderar cellulit, lymfödem, muskelsträckning och ruptur av Baker cysta.