Blåbärsbuskar

Blåbärsbuskar är buskformade växter inom släktet Vaccinium. Vanliga arter i Sverige är bilbär (Vaccinium myrtillus) och odlingssorter som Vaccinium corymbosum (trädgårdsblåbär) samt Vaccinium angustifolium (lågblåbär). De ger blå bär som är ätbara och rika på antioxidanter. Naturmässigt förekommer de i boreala och tempererade regioner i Europa, Asien och Nordamerika, ofta i skogs- eller mossmarker där jorden är sur och väldränerad.

Bladen är små och mörkgröna. Blommorna är små, ofta vitaktiga och sitter i hängande klasar. Frukten är blå och dammig, rund eller oval, och mognar under sensommaren. Växterna bildar ofta mykorrhizabildande rötter och kan vara allt från låga mattor till upprätta buskar beroende på art.

Odling kräver sur jord med pH cirka 4,5–5,5 och god dränering. De föredrar sol till halvskugga och jämn fukt. Mulch av tallbarr främjar syranivåer och fuktbevarande jord. Näring ges sparsamt och helst med sur jordförbättringsmedel; övergödning höjer pH och minskar bärkvaliteten.

Sortvalen inkluderar högbush-sorter (Vaccinium corymbosum) som ger större bär och kräver beskärning för att behålla produktiviteten. Bilbär och lågblåbär kräver mindre beskärning. Plantering sker vanligtvis med 0,5–1 meter mellan plantor, i lägen där jord och klimat motsvarar artens behov.

Användning: färska bär, frysta produkter, sylt och bakverk. Bären är näringsrika med C-vitamin och antioxidanter. Skadedjur och sjukdomar inkluderar blåbärsmaggot, rot- och mögelsjukdomar; fåglar kan avbryta skörden. Vaccinium-arter korspollinerar ofta, vilket ökar fruktmängd och skörd.