Beroendeutveckling

Beroendeutveckling är processen där regelbunden eller problematisk användning av ett ämne eller en beteendeform leder till fysiskt eller psykiskt beroende. Den kännetecknas av ökat behov av substansen, tolerans, abstinenssymtom vid försök till minskning eller avhållande, nedsatt kontroll över användningen och fortskridande konsekvenser för personens liv.

Utvecklingen brukar beskrivas som en process i flera steg: initiering och social användning, övergång till regelbunden användning, problematisk användning och till sist beroende. Drivkraften kommer både av förstärkning – snabb tillfredsställelse eller lättnad från negativa känslor – och av negativa förstärkningar såsom undvikande av obehag. Tolerans uppstår när större mängder behövs för samma effekt, medan abstinenssymtom uppträder vid minskning.

Biologiska faktorer som genetisk predisposition och förändringar i hjärnans dopamin- och stressystem samverkar med psykosociala faktorer som stress, trauma, ensamhet och tillgänglighet. Utvecklingen kan förvärras av samtidig psykisk ohälsa, missbruk av flera ämnen och negativa miljöförhållanden.

Internationella diagnostiska system beskriver beroende eller substansbrukssjukdom. DSM-5 använder begreppet substansbrukssjukdom i grader (mild/medel/stark) baserat på flera kriterier; ICD-11 har liknande kategorisering, ofta uppdelad i beroende och missbruk. Begreppen används olika i klinisk vardag, men båda betonar kontrollförlust och skador.

Behandling är ofta multimodal och anpassad till individens behov. Psykoterapi som motiverande samtal och kognitiv beteendeterapi, stöd i hemmiljö och socialt nätverk, samt farmakologiska behandlingar vid specifika substansberoenden kan underlätta. Förebyggande arbete fokuserar på tidig information, begränsad tillgång, stödåtgärder och vårdkedjeintegration för att reducera återfall.