Baroreceptorernas

Baroreceptorernas funktion inom blodtrycksreglering bygger på specialiserade mekanoreceptorer som registrerar artärernas tryck genom att känna av väggarnas sträckning. De finns främst i två högtrycksområden: carotissinus i halspulsådern och i aortabågen. De afferenta signalerna leds till hjärnstammen via n. glossopharyngeus (CN IX) från carotissinus och via CN X från aortabågen till nucleus tractus solitarii (NTS).

Baroreceptorerna utgör en central del av baroreflexen, en snabb feedbackmekanism som upprätthåller ett stabilt blodtryck under vardagliga variationer. Vid ökat blodtryck ökar baroreceptorernas afferenta aktivitet, vilket höjer parasympatisk utflöde till hjärtat och sänker sympatisk aktivitet till hjärtat och blodkärlen. Resultatet blir lägre hjärtfrekvens och minskad perifer resistans genom vasodilatation. Vid minskat blodtryck minskar afferentaktiviteten, vilket minskar parasympatisk ton och ökar sympatisk ton, vilket höjer hjärtfrekvens, kontraktilitet och vasokonstriktion.

Denna reglering sker snabbt och justerar normalt trycket inom sekunder. Den kan även anpassa sig till långsiktiga förändringar i blodtrycket genom en process som kallas resetting, där referensnivån för vad som anses vara normalt tryck sätts om till exempel högt blodtryck under lång tid.

Baroreflexens känslighet och funktionell integritet används kliniskt som mått på autonom funktion. Minskad baroreflexsensitivitet ses bland annat vid diabetes mellitus med autonom neuropati, hjärtsvikt, åldrande och vissa neurologiska tillstånd.