Barnkonventionen

Barnkonventionen, eller FN:s konvention om barnets rättigheter, är ett internationellt avtal antaget av FN:s generalförsamling den 20 november 1989 och i kraft den 2 september 1990. Konventionen definierar barns rättigheter inom civil-, politiska-, ekonomiska, sociala och kulturella områden och fastslår att barn är särskilt sårbara och att deras bästa ska vara en grundläggande hänsyn i alla beslut som rör dem. Den gäller vanligtvis för personer under 18 år, om inte nationell lag anger annan åldersgräns.

Konventionen bygger på fyra grundläggande principer: icke-diskriminering (artikel 2), barnets bästa som primära hänsyn (artikel 3), rätt till liv, överlevnad och utveckling (artikel 6) samt rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade (artikel 12). Den omfattar även rätten till skydd mot våld, exploatering och försummelse, samt till utbildning, hälsa och en lämplig levnadsstandard. Tillämpningen inkluderar också rätten till information och kultur, skydd av privatliv och rätt att delta i samhället.

För att följa upp konventionen övervakar FN:s kommitté för barnets rättigheter hur stater implementerar den. Länder som ratificerat konventionen lämnar årliga eller periodiska rapporter och tar emot rekommendationer. Det finns fyra frivilliga protokoll som kompletterar konventionen: om barn i krig, om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi, samt ett kommunikationsförfarande som möjliggör barns klagomål till kommittén.

Barnkonventionen har blivit en ledande referens i nationell lagstiftning och policyarbete för barns rättigheter i många länder. I Sverige används konventionen som grundläggande norm i myndigheters arbete med barn och i rättspraxis.