Arkivbeständighet

Arkivbeständighet är förmågan hos arkiv att bevara information över lång tid så att den förblir läsbar, oförändrad och tillgänglig, samtidigt som dess autenticitet och kontext bevaras. Begreppet gäller både digitala och fysiska arkiv och omfattar tekniska, organisatoriska och administrativa åtgärder för att motstå nedbrytning, obsolescens och förlust av metadata.

För digital bevarande innebär arkivbeständighet åtgärder som förebygger bitfel och formatföråldring genom redundans, checksummor och fixity-verifiering, samt val av långsiktigt hållbara format (t.ex. PDF/A, TIFF) och dokumentationsformat (XML). Viktiga metadatastandarder som PREMIS och Dublin Core används för att beskriva provenance, rättigheter och struktur. Långsiktig bevarande involverar ofta bevarande av flera kopior på geografiskt spridda platser, samt formatmigrering eller emulering enligt modeller som OAIS (Open Archival Information System).

Fysiska arkiv kräver klimatkontroll, korrekt temperatur och fuktighet, skydd mot ljus och skador, samt förpackningar och bevarande av originalmaterial. För viktiga dokument används arkivkvalitetspapper, arkivboxar och tydlig märkningspraxis. Organisationer upprättar bevarandeplaner, bevaringspolicyer och regelbundna revisioner för att säkerställa att filer och deras kontext behålls över tid.

Arkivbeständighet styrs även av organisatoriska faktorer: tydlig styrning, ansvarsfördelning, riskanalyser, budget och kompetens. Internationella standarder och riktlinjer som OAIS, ISO 16363/16919 för betrodda digitala arkiv och nationella arkivbestämmelser används som ramverk för bedömning och certifiering av arkivens förmåga att bevara information över längre tid.