Arealinterpolering

Arealinterpolering är en metod inom geografiska informationssystem (GIS) som används för att överföra kvantitativ data mellan två uppsättningar areella enheter med olika geometrier, till exempel när data är tillgänglig för kommuner men ska användas i län eller tvärtom. Syftet är ofta att uppnå en korrekt fördelning av den totala kvantiteten över målområdet och att minimera fel som uppstår vid olika upplösningar eller gränser.

Den vanligaste metoden kallas arealviktning. Värden från varje källpolygon fördelas till de målpolygoner som överlappar källpolygonet i proportion till den överlappande ytan. Den totala mängden i källan bevaras i sammanställningen, och summan av målpolygonernas värden motsvarar den totala kvantiteten före överföringen, förutsatt exakt redovisning av överlappningar och gränser.

En vidareutveckling är dasymmetrisk interpolation, där man använder sekundära data som markanvändning, bebyggelse eller befolkningsdensitet för att styra fördelningen inom varje källpolygon. Detta ger ofta mer realistiska resultat än ren arealviktning när värdet som ska överföras inte är jämnt fördelat inom källområdet.

Andra tillvägagångssätt inkluderar pycnoforisk (masserbevarande) interpolation och metoder som iterativ proportional begränsning (IPF) när kända totalsummor finns för målområden. Dessa metoder kan vara mer komplexa men förbättrar ofta precisionen i överföringen.

Begränsningar med arealinterpolering inkluderar känslighet för MAUP (modificerbarare arealzon), kvaliteten och upplösningen på underliggande data samt påverkan av hur mål- och källområden överlappar. Resultatet beror därmed på val av metod och tillgång till relevanta auxiliarydata.