Apikalsidan

Apikalsidan är termen som används inom cellbiologi och histologi för den del av en polarisera epitelcell som vetter mot lumen eller den yttre miljön. Den apikala ytan skiljer sig från basolateralytan genom sin uppsättning membranproteiner, jonkanaler och transportörer samt ett specialiserat cytoskelett.

Strukturen kännetecknas ofta av mikrovilli eller stereocilier som ökar ytan för absorption, samt i vissa celltyper cilier. Apikalmembranet är rikt på glykoproteiner och proteiner som medverkar i vesikelflytt och signalering. Tight junctions vid gränsen mot den basolaterala sidan upprätthåller polarisering och en semipermeabel barriär mellan apikal och basolateralrum.

Funktionerna innefattar selektiv absorbtion, sekretion och skydd mot luminalt material, samt känslighet för externa signaler via apikalreceptorer. Transportproteiner på apikalsidan möjliggör riktad hantering av näringsämnen, vitaminer och elektrolyter. Den apikala domänen koordinerar ofta vesikeltrafik och känner igen luminal miljö ochligg.

Apikalsidan finns i många vävnader med stark polarisering, till exempel tunntarmens enterocyter, njurkanaler och luftvägsepitel. I tunntarmen bildar mikrovilli en brush border som väsentligt ökar absorptionsytan. Fysiska och kemiska förändringar i apikalområdet kan påverka funktion och transport.

Inom forskning används apikalpolarisering som begrepp och studeras med markörer som ZO-1, ezrin och andra apikala proteiner. Förlust av polarisering är kopplad till olika sjukdomsprocesser, inklusive cancer och ciliopatier, och begreppet är centralt vid studier av epitelial funktion och läkemedelsabsorption.