Anropsstacken

Anropsstacken är en dataordning som används av ett program under körning för att hålla ordning på pågående funktionsanrop. Den lagrar information som behövs för att återgå till rätt plats när en funktion avslutas, till exempel returadress, parametrar och lokala variabler, samt sparade register som behövs för att återuppta beräkningar. Stacken följer vanligtvis LIFO-principen: varje anrop skapar en ny stackram (ett frame) som placeras på stacken. När funktionen avslutas returneras kontrollen enligt returadressen och ramen tas bort. Returadressen finns ofta i ramen tillsammans med parametrarna och de lokala variablerna i en viss struktur.

Vad som lagras och hur det organiseras kan variera mellan språk och arkitekturer, men den grundläggande idén är densamma: det är den del av minnet som används för att följa upp och återvända från aktiva anrop. Stacken växer normalt nedåt i minnet när nya ramar läggs till. Storleken på stacken är begränsad och överflöd kan uppstå om djup rekursion eller stora lokala variabler används, vilket kallas stacköverskott.

Jämfört med heapen hanterar anropsstacken minnet automatiskt när funktioner returnerar, medan minne i heapen ofta används längre och kräver manuell eller automatisk återvinning i form av garbage collection i vissa språk.

Vissa språk och körmiljöer stödjer tail call-optimisering (TCO) som kan återanvända den nuvarande ramen i slutet av en funktion, vilket minskar stacktillväxten vid längre kedjor av anrop.

Felsökning: backtraces eller stacktraces visar den aktuella anropsstacken och hjälper vid undantag och felmeddelanden. I språk som C, C++, Java och Python utgör anropsstacken en viktig källa till debug-information.