LIFOprincipen

LIFO-principen, eller Last-In-First-Out, är en princip som används för att beskriva hur vissa processer hanterar nya indata eller nyanskaffade varor. Principen innebär att den senaste tillsatta posten ofta används eller tas ut först. LIFO används i två huvudsakliga sammanhang: redovisning och datalagring.

Inom redovisning kallas LIFO-metoden för en kostnadsberäkningsmetod för varulager. När priset på varor stiger belastas de nyförvärvade varorna först, vilket ökar kostnaderna för sålda varor och minskar årets vinst, samtidigt som lagret i balansräkningen blir lägre. LIFO kan även påverka beskattningen genom hur kostnader och lagervärden fördelas över perioder. IFRS tillåter inte LIFO för extern redovisning, medan US GAAP tillåter det och kräver särskild redovisning av en LIFO-reserv. Övergång mellan metoder får ofta konsekvenser för jämförbarheten i finansiella rapporter.

Inom datavetenskap används LIFO i stackstrukturer, där senaste in är först ut. De grundläggande operationerna är push (lägga till) och pop (ta bort). Stacken används i funktionsanrop, uttrycksbearbetning, backtracking och historikfunktioner. Fördelarna är enkelhet och effektivitet när man snabbt vill återgå till senaste tillstånd; nackdelar inkluderar begränsad åtkomst till äldre element och risk för minnesåtgång vid stor volym.

Sammanfattningsvis beskriver LIFO-principen hur den senaste tillförda posten prioriteras när ett element tas bort eller används, och tillämpningen varierar beroende på sammanhang och redovisningsstandarder.