Alpinskidåkning

Alpinskidåkning är en gren inom vintersport där åkaren färdas nedför preparerade backar med alpina skidor. Målet är att genom kontrollerad teknik och hög fart ta sig igenom en given bana med portar på ett säkert och effektivt sätt. Denna disciplin utövas både som konkurrenssport på tävlingar och som rekreationsaktivitet i alpina skidorter.

Inom alpinskidåkning dominerar fyra huvuddistanser i tävlingar: utför, slalom, storslalom och super-G. Utför är den snabbaste disciplinen med långvariga nedförssträckor och få svängar. Slalom har många korta, mycket skarpa svängar genom täta portar. Storslalom ligger mitt emellan vad gäller svängvinkel och avstånd mellan portarna, medan super-G kombinerar stor fart med en medellång svängprofil. Alpinkombinationen samlar resultat från utför och slalom i en och samma tävling.

Historiskt uppstod alpinskidåkning i Alperna under 1800-talet och utvecklades till modern tävlingssport under 1900-talet. Den första olympiska tävlingen som inkluderade alpinskidåkning ägde rum 1936 i Garmisch-Partenkirchen. FIS Alpine World Cup började säsongen 1967–1968 och är idag den främsta årliga internationella tävlingsformen, tillsammans med VM och OS.

Utrustning och teknik utgör centrala delar av alpinskidåkningen. Åkaren använder alpina skidor med särskilda bindningar, hårda pjäxor, stavar samt hjälm och bindande skyddsgrejer. Viktiga tekniker inkluderar carving, kantning och viktfördelning för att behålla kontroll och optimera fart genom svängarna. Säkerhet och vallning spelar också en viktig roll i sporten.