Adrenoceptorer

Adrenoceptorer är en familj av g-proteinkopplade receptorer som aktiveras av de endogena liganderna adrenalin och noradrenalin. De är centrala för den funktionella kontrollen av det sympatiska nervsystemet och finns i många vävnader där de reglerar hjärtfrekvenser, kärltonus, bronkdilation och metabolism. Receptorfamiljen delas vanligtvis in i alfa- och beta- undergrupper, med flera subtyper.

Alfa- och beta- receptorerna skiljer sig åt i signalering och fysiologiska effekter. Alfa1-receptorer kopplas primärt till Gq och aktiverar fosfolipas C, vilket ökar IP3 och DAG och därmed intracellulart Ca2+. Alfa2-receptorer kopplas till Gi och minskar cAMP-nivåerna, vilket ofta hämmar neurotransmission. Beta-receptorerna (β1, β2 och β3) kopplas till Gs och ökar cAMP-nivåerna, vilket bland annat höjer hjärtats slagkraft och frekvens samt har avslappnande eller metaboliska effekter i olika vävnader.

Fysiologisk fördelning och funktion är starkt varierande. Alfa1 finns främst i vaskulär glatt muskulatur och orsakar vasokonstriktion. Beta1 dominerar i hjärtat och ökar hjärtfrekvens och kontraktilitet. Beta2 är viktig i luftvägarna och i vissa muskelvävnader där den medverkar i bronkdilation och metabolism. Beta3 finns framför allt i adipös vävnad och är inblandad i lipolys och termogenes.

Kliniskt används adrenoceptorer som mål för läkemedel. Exempel inkluderar alfa1-agonister som fenylefrin (vasokonstriktion), alfa1-antagonister som doxazosin (blodtrycksfall), alfa2-agonister som klonidin (sänkning av blodtryck och CNS-effekter), beta-1-selektiva antagonister som metoprolol (hjärtskydd) och icke-selektiva som propranolol. Beta2-agonister som salbutamol används vid astma, medan beta3-agonister som mirabegron behandlar överaktiv blåsa.