återfallsrisken

Återfallsrisken, eller risken för återfall, avser sannolikheten att en person återgår till ett oönskat beteende, ofta kriminalitet eller substansrelaterat beroende, efter behandling, övervakning eller frigivning. Begreppet används inom kriminalvård, socialtjänst, psykiatri och missbruksbehandling för att stödja beslut om behandling, övervakning och stödtjänster. Huvudsyftet är att identifiera behov av insatser som minskar risken för återfall och samtidigt stärka skyddsfaktorer.

Bedömning av återfallsrisken bygger på statiska faktorer, som historik och ålder vid tredje persons brott, samt dynamiska faktorer som nuvarande missbruk, mentala hälsa, impulsivitet och livssituation. Ofta används strukturerade riskbedömningar som kombinerar flera källor och uppdateras regelbundet. Bedömningen ska vara ett stöd i beslut och inte ett avgörande ur enskilda faktorers skull. Betydelsen av skyddsfaktorer som stabil bostad, arbete, socialt stöd och engagemang i behandling betonas också, eftersom de kan motverka riskerna.

Vanliga riskfaktorer inkluderar tidigare brottslighet, långvarigt eller återkommande missbruk, kvarvarande psykosociala problem, kamratgrupper med kriminell eller missbrukspreferens, arbetslöshet och instabil boendemiljö. Skyddsfaktorer såsom positive sociala relationer, motivation för förändring, tillgång till vård och stödnetverk hämmar återfall.

Åtgärder mot återfallsrisk omfattar evidensbaserade behandlingar, exempelvis missbruksvård, psykologisk behandling och relapse-prevention, samt uppföljning, kontingenshantering, boende- och sysselsättningsstöd samt övervakning vid behov. En systematisk planering för vård och återfallsprevention, anpassad till individuell riskprofil, är central. Det är viktigt att riskbedömningar uppdateras kontinuerligt och används ansvarsfullt med hänsyn till etiska aspekter och rättssäkerhet, för att undvika stigmatisering samtidigt som rätt stöd ges.

---