Ögonbottenundersökningar

Ögonbottenundersökningar är medicinska undersökningar av ögats bakre del, fundus, som inkluderar näthinnan, gula fläcken (macula) och synnervens huvud. Syftet är att bedöma ögonbotten för att upptäcka sjukdomar i ögat och vissa systemiska tillstånd som kan påverka näthinnan eller blodkärlen. Vanliga indikationer är diabetesretinopati, hypertensiv retinopati, åldersrelaterad makuladegeneration, näthinneavlossning, retinala hål eller avgreningar, papilledema och optikusneurit. Man använder även ögonbottenundersökningar vid synfältsbeskrivningar eller som uppföljning av redan kända tillstånd.

Metoderna varierar beroende på vad som ska bedömas och patientens tillstånd. Direkt oftalmoskopi använder ett handhållet instrument för att granska fundus genom en oblaterad pupill. Indirekt oftalmoskopi använder en kondensorlins för en bredare vy och används ofta med scleral indentation för att komma åt perifer retina. Slit-lampbaserad undersökning med funduslins möjliggör granskning av posterior polen under förstoring. För dokumentation används ofta fundusfotonografi och optisk kohärens tomografi (OCT). Fluoresceinangiografi kan göras vid misstanke om kärlrelaterade sjukdomar.

Förberedelser och risker: Pupillerna dilateras vanligtvis med mydriatiska droppar, vilket kan orsaka tillfällig ljuskänslighet och suddig syn. Allvarliga komplikationer är ovanliga men kan förekomma i sällsynta fall.

Utförare: oftast ögonläkare (oftalmologer) eller optometrister. Betydelsen av ögonbottenundersökningar är stor i screening och uppföljning av såväl ögonsjukdomar som vissa systemiska tillstånd.