ytbehandlingen

Ytbehandlingen, eller ytbehandlingen, är processen att förändra en yta på ett material för att uppnå önskade egenskaper, såsom ökad korrosions- eller nötningshärdighet, förbättrad vidhäftning av efterföljande skikt, förändrat utseende eller bättre biokompatibilitet. Ytbehandlingen omfattar mekaniska, kemiska och fysikaliskt kemiska metoder och tillämpas på metaller, polymerer, keramer och kompositer. Den genomförs vanligtvis i flera steg som förbehandling, själva ytbehandlingen och efterföljande kvalitetskontroll.

Vanliga grupper av ytbehandlingar inkluderar mekaniska ytbehandlingar som slipning, polering och blästring; kemiska behandlingar som etsning och passivering; elektroplätering och andra elektrokemiska beläggningar; fysikaliska beläggningar som PVD och CVD; termiska sprutningar; samt diffusionsbehandlingar som karburisering och nitrering. Valet av metod beror på underlagets material och funktion, önskad tjocklek och ytstruktur, krav på vidhäftning och yttäckning, samt miljö-, säkerhets- och kostnadsaspekter. Kvalitetssäkring innefattar ofta mätning av beläggningens tjocklek och adhesion, samt bedömning av korrosions- och nötningsegenskaper.

Ytbehandlingen regleras av standarder och certifieringar från ISO och andra branschorgan, och processerna dokumenteras i kvalitetsledningssystem. Användningsområden omfattar fordons- och flygindustrins komponenter, maskindelar, elektronik, medicintekniska produkter samt konsumentvaror.