ytasurfaktanter

Ytasurfaktanter, eller yta-surfaktanter, är ämnen som residerar vid gränsytor mellan två faser, oftast vatten och olja eller vatten och luft. De är amfifila molekyler med en hydrofob (vattenavstötande) del och en hydrofil (vattenälskande) del. Genom sin orientering vid ytor sänker de ytrötmen och förbättrar våtning, emulgering och dispersion, vilket underlättar rengöring och blandning av annars oblandbara ämnen.

Kemiskt uppdelas ytaktanter ofta i fyra huvudtyper: anjoniska, kationiska, ickejoniska och zwitterjoniska. Anjoniska surfaktanter som natriumlaurylsulfat används ofta i rengöringsprodukter; kationiska surfaktanter, till exempel kvartärammoniumföreningar, återfinns i vissa konditioneringsmedel och antimikrobiella produkter; ickejoniska surfaktanter som etoxylater och alkylpolyglukosider används i kosmetika och industriella tillämpningar för god tålighet och mildhet; zwitterjoniska föreningar som betainer är vanliga i sköljmedel och some hudvårdsprodukter.

Vid tillräcklig koncentration bildar många ytaktanter miceller i vattenlösning, vanligtvis över en särskild kritisk koncentration. Detta möjliggör lösning av hydrofoba ämnen och stabilisering av emulsioner och skum. Ytaktanter används inom hushållsrengöring, personlig vård, industriell rengöring, färger och beläggningar, textilbearbetning och olje- och gasindustrin.

Miljö- och säkerhetsaspekter varierar mellan ämnena. Biologisk nedbrytbarhet och toxicitet för vattenlevande organismer skiljer sig mellan typerna, och regler som REACH styr användning och avveckling. Effektivitet och hållbarhet uppmuntrar val av mer biologiskt nedbrytbara eller milda produkter där så är möjligt.