våtbarhet

Vätbarhet, eller wettability som engelska termen lyder, är en egenskap som beskriver hur väl en vätska sprider sig över eller lägger sig mot en fast yta och därigenom upprättar kontakt med ytan. Denna egenskap avgör hur vätskan bildar droppar eller ett tunt film på ytan och är central inom områden som ytbehandling, tryckprocesser och jordbruk.

Vätbarhet mäts ofta genom kontaktvinkel, som är vinkeln mellan vätskans yta och den fasta ytan i kontaktområdet. En låg eller närmast nollgradig kontaktvinkel indikerar god vätbarhet, medan en stor vinkel signalerar dålig vätbarhet. Metoder för mätning inkluderar sessil drop-metoden och Wilhelmy-plate-teknik. På ytor med grovhet och materialinhomogenitet kan begreppet förväxlas med vätningens hysteresis, där det finns skillnader mellan uppsugning och avlösning av vätska.

Faktorer som påverkar vätbarhet inkluderar ytegenskaper hos fastytan, särskilt ytenergin och kemisk sammansättning, samt vätskans surface tension och temperatur. Ytans topografi och småskaliga heterogeniteter följer ofta Wenzel- respektive Cassie–Baxter-modellerna, vilka beskriver hur grovhet eller textur kan öka eller minska den upplevda vätbarheten jämfört med en jämn yta. Tillförlitlig vätbarhet påverkas också av rengöring, föroreningar och tillsatser som svämmar ytan med för att sänka eller höja kontaktvinkeln.

Betydelse och tillämpningar omfattar coatings och beläggningar, tryck-

nings- och blästringsprocesser, tryck- och färgfilmer, rengöringsmedel, medicinska apparatus, samt jord- och växtvetenskaplig forskning. Genom att kontrollera vätbarhet kan man optimera spridning, infiltrering och adhesion på olika ytor.