virtualiserade

Virtualisering eller virtualiserade resurser refererar till processen att skapa virtuella versioner av fysiska komponenter, såsom datorhårdvara, lagring eller nätverk. När något virtualiseras dras en abstraktions- eller mellanliggande lager mellan programvaran och den fysiska hårdvaran, vilket gör att flera virtuella enheter kan köras samtidigt på en enda maskin. Termen används ofta som adjektiv, till exempel "virtualiserade miljöer", för att beskriva sådana virtuella instanser.

Det finns olika typer av virtualisering. Hårdvaruvirtualisering använder en hypervisor (till exempel VMware ESXi, Microsoft Hyper-V eller KVM) för att köra flera virtuella maskiner på en fysisk maskin. OS-nivå virtualisering eller containerisering kör flera isolerade applikationer genom en delad kärna, vanligtvis med containrar som Docker eller LXC. Lagringsvirtualisering och nätverksvirtualisering abstraherar och sammanbinder lagrings- eller nätverksresurser över flera enheter eller platser, ofta som del av programvarudefinierad infrastruktur (SDN för nätverk och SDS för lagring).

Fördelarna med virtualiserade miljöer inkluderar bättre resursutnyttjande, isolering mellan applikationer, enklare distribution och snabbare återhämtning vid fel, samt kostnads- och underhållsbesparingar. Utmaningar innefattar potentiell prestanda overhead, ökade krav på drift- och säkerhetshantering samt licensfrågor och behov av rätt kompetens. Modernt bruk inkluderar molntjänster, utvecklings- och testmiljöer samt disaster recovery-lösningar.

Historiskt spårar virtualisering sin utveckling till mainframe-teknik på 1960-talet och har sedan dess utvecklats med hårdvarustöd i x86-processorer och olika hypervisor-projekt som möjliggjort bred användning i företag och offentliga miljöer.