videokodning

Videokodning är processen att komprimera digital video för överföring och lagring, så att datamängden minskas utan att bildkvaliteten försämras i onödan. En codec (kod) används för att koda och avkoda videoströmmen, medan en container som MP4, MKV eller MOV paketerar video, ljud och metadata ihop för enklare distribution och uppspelning.

Tekniskt bygger videokodning på att minska redundans inom och mellan bildrutor. Vid interframes används predikering mellan ramarna medan intraframes kodas fristående. Ofta tillämpas transform, kvantisering och entropikodning efter rörelse-sökning och rörelsekompensation för att avbilda skillnader mellan bildrutor. Videokodning arbetar ofta i färgrymden 4:2:0 och stödjer olika bitdjup, exempelvis 8-bit och 10-bit. Det innebär att varje bild komprimeras och restaureras vid uppspelning med viss förlust, även om vissa kodningar kan vara nästan förlustfria.

Vanliga codecs inkluderar H.264/AVC, H.265/HEVC, VP9, och AV1, samt äldre MPEG-2. H.264 är fortfarande dominerande i många plattformar; HEVC ger högre effektivitet vid samma kvalitet. AV1 och VP9 är öppna/royaltyfria alternativ som används i många moderna streamingtjänster. Containers som MP4, MKV och MOV anger hur olika strömmar paketeras och synkroniseras.

Bitrate och kvalitet är ofta en avvägning mellan filstorlek, upplösning, bildfrekvens och videokvalitet. Vanliga styrmetoder är konstant bitrate (CBR), variabel bitrate (VBR) och CRF-baserad kontroll (specifik kodning för jämn kvalitet). Licensfrågor och patent är viktiga överväganden i kommersiell distribution, där vissa codecs kräver licensavgifter medan andra är royaltyfria. Framtiden påverkas av nya standarder som VVC (H.266) och fortsatta utvecklingar inom öppna format.