vattenförordning

Vattenförordningen är en svensk förordning som reglerar användningen och skyddet av landets vattenresurser. Den utgör en del av miljö- och vattenlagstiftningen och genomför i praktiken bestämmelser som ofta har koppling till EU:s ramdirektiv för vatten. Syftet är att främja hållbar vattenförvaltning genom att säkerställa god vattenstatus, skydda människors hälsa vid vattenanvändning och bevara vattenekosystemens funktioner samtidigt som vattenresurser används effektivt för bland annat vattenförsörjning, industri och jord- och skogsbruk.

Vattenförordningen reglerar vilka vattenverksamheter som kräver tillstånd eller anmälan, till exempel vattenuttag, utsläpp till vatten, avlopp och anläggningar som påverkar vattenmiljön. Den anger villkor för tillstånd, krav på miljökonsekvensbedömningar där det är tillämpligt och regler för tillsyn och uppföljning. Den fastställer också vattenkvalitetsmål, krav på dricksvatten och badvatten samt regler för skydd av grundvattenresurser och vattentäkter.

Myndighetsansvar: ansvar för tillståndsgivning och tillsyn ligger hos statliga myndigheter såsom Havs- och vattenmyndigheten (HaV), Naturvårdsverket och länsstyrelserna, medan kommuner delvis ansvarar för lokala vattenfrågor och vattenförsörjning. Myndigheterna övervakar efterlevnaden, hanterar anläggningar och utvärderar vattenkvaliteten i olika vattenformer.

Relation till övriga regler: vattenförordningen hänger samman med miljöbalken och särskilda regler för avloppsvatten och dricksvatten samt EU:s ramdirektiv. Den betonar förebyggande åtgärder, riskhantering och hållbar vattenanvändning.