vattenförflyttning

Vattenförflyttning avser transport av vatten inom och mellan olika medier, såsom mark, vattenmassor, vävnader och tekniska system. Förflyttningen drivs av skillnader i vattenpotential, tryck, temperatur och gravitation samt av osmotiska skillnader, och kan ske som diffusionsdriven transport eller bulkflöde.

Centrala mekanismer är osmos, där vatten passerar genom semipermeabla membran från områden med lägre koncentration av lösta ämnen till högre, och diffusion av vattenmolekyler längs koncentrationsgradienter. Bulkflöde uppstår när vatten rör sig tillsammans med en vätska, som i markvatten eller blod. Kapillär verkan sker i små porer och gör att vatten kan röra sig uppåt i jord och vävnader. Gravitation och tryckskillnader kan också driva vattenförflyttning i natur och teknik.

Inom växter tas vatten upp av rötterna och transporteras upp genom xylem till bladen. Transpirationsdrag och kohesion-tension-teori förklarar hur vattnet drivs uppåt trots gravitationen.

I djur och människor sker vattenrörelser genom osmotiska processer över cellmembran, samt via njurar och tarmkanal där reabsorption och sekretion reglerar kroppsvätskor. Cirkulation och överföring mellan celler är också viktiga vägar för vattenfördelning.

I jord och hydrologi beskriver Darcy-lagen hur vatten rör sig genom porösa medier under en tryckgradient, vilket används i studier av grundvatten, infiltration och dränering. Vattenförflyttning är central för livsprocesser, jordbruk, klimatreglering och vattenförvaltning, och påverkas av klimatförändringar och markanvändning.